Hasse Ekman står för professionalismen i regin i denna film, och det är hans fyndigaste och mest snillrika film, i samråd med det komiska och musikaliska geniet Povel Ramel, som skrivit alla sångerna, deras texter och står för det mesta av de komiska inslagen, i samråd med den oförliknelige Martin Ljung. Historien är snillrik, en adlig släkt dras med en ständigt återkommande ödesdiger förbannelse i form av föremål gjorda av Leipzigermässing, som kan vara musikinstrument eller något annat av metall, i detta fall ett horn, en hjälm, en bastuba, cymbaler, med mera. Gunwer Bergqvist står för de lyriska inslagen, medan talrika andra skådespelare bidrar med andra tablåer, främst Hasse Ekman själv som skurken. De komiska infallen är så talrika och så patenta att de gör filmen till en outslitlig klassiker som man kan se om hur många gånger som helst. Hasse Ekman har även inspirerats av andra filmer till att göra utsvävningar i små parafraser, där man till exempel känner igen Clouzots "Le salaire de la peur" (i scenen i tropikerna) och "Rififi" i inbrottsscenen, där Povel och Ljung ser sig nödsakade att tysta ett gökur medelst en brandsläckare. Den kanske allra bästa scenen är det turkiska badet med den mest virtuosa sången om tvålen. Yngve Gamlin medverkar även som chef för den utomordentliga dekoren samt rysk fantomdirigent.
See also
Awards | FAQ | User Ratings | External Reviews | Metacritic Reviews
